Sommarträffen

Sommarträffen i Åbo, Runsala 2024

Den tid på året när rönnen lyser röd av mogna bär och svalan förbereder sin flytt söderut, firar vår förening sin efterlängtade sommarsamling. Att medlemmarna blir äldre märks inte minst på antalet deltagare. Anmälda var 68 personer, 63 kom. När föreningen var ung kunde vi vara kring 200 personer.

Ordförandes välkomsttal.

I sitt välkomsttal pekade ordförande Caj Grundström på föreningens svaga ekonomi som till stor del beror på att de största och säkraste fonderna valt att inte bevilja understöd. Det är inte bara staten som blivit mera återhållsam med bidrag till kulturell verksamhet utan även de privata fonderna. Också församlingarnas kollektinsamling visar svagare siffror än tidigare.

Caj berättade att nästa års sommarfest som samtidigt är vårt 20-års jubileum skall firas 12 – 14.9.2025 i Korpilampi, Esbo. Sista dagen, söndag, firas i Helsingfors Domkyrka tillsammans med Kaatuneitten Omaisten liitto. För festtalare har inbjudan skickats till presidentens kansli.

Första kvällen.

Efter middag och välbehövlig vila på maten, lottförsäljning samt musik och allsång. Här är det på sin plats för ett ödmjukt tack för alla lotterivinster, egentillverkade eller köpta.

”Vem kan segla förutan vind”, ”Vinden drar” var ett par av de många sånger som Marianne Cygnell valt till allsången. Mellan verserna berättade Marianne att hon går till ett äldreboende en gång i veckan och matar en 104-åring. Till efterrätt sjunger de ”Plocka vill jag skogsviol”. Strongt gjort.

Under kvällen berättade Caj hur Krigsänkebarnens egen psalm tillkommit. Festdeltagare berättade huruvida psalmen sjungits på de stupades dag eller inte. Även berättades hur gravarna var skötta och blomsterprydda. Undviker att skriva om hur gudstjänsten, uppvaktningen uppfattades på de olika ställena även hur gravarna var skötta. Mina anteckningar är inte tillräckligt tydliga.

Däremot vill jag kort berätta om hur det gick till på de stupades dag i Oravais. Innan gudstjänsten frågade jag om de noterat biskopens brev angående krigsänkebarnens psalm. Både prästen och kantorn såg frågande på varandra. De hade ju redan planerat vad de skulle säga och spela. Inte ett ord om varken de stupade eller krigsänkebarn. Inte en ton som kunde tolkas som krigsänkebarnens psalm.

Jag lade ner min blåvita bukett och läste vers 2 av vår psalm.

Ville Hupas festtal

Onsdagens festtalare Ville Hupa blev en glad överraskning. Vi fick lära känna honom på ett mera personligt plan. Berättade att han kände sig glad och hedrad att få träffa oss. Han började med att berätta om sin bakgrund, om sina förfäder som betytt speciellt mycket för honom. Och att han blev journalist därför att han alltid gillat berättelser.  Elsa Westerholms bok ”I saknadens och sorgenstid” gav ett starkt intryck på honom och genom den tycktes han lära känna oss lite bättre.

Människor som för Ville Hupa betytt mycket var, för det första, hans farfar. Han hette Lasse Hupa. Han föddes 1920 på Sveaborg där han också växte upp. Han var det yngsta barnet tillsammans med 4 äldre systrar. De pratade finska med varandra. Livet på Sveaborg var hårt. Finland hade just blivit självständigt och spåren från inbördeskriget märktes påtagligt. Farfar Lasse var en duktig elev i skolan, lärde sig snabbt nya saker. När han var 7 år gammal dog hans pappa plötsligt. Det blev Lasses mamma – Ville Hupas farfars mor  som fick ta hand farfar Lasse och hans 4 systrar. Hemmet var fattigt, de bodde trångt. Som 12-åring fick Lasse börja jobba som tidningsutdelare i södra Helsingfors. Tidningen hette ”Uusi Suomi”. Ibland  blev han bjuden på kaffe och bulle i ett av caféerna där han lämnade tidningen. Tidningsrundans sista hållplats var presidentens slott. Senare i livet har han hört berättas hur efterlängtad besökare han var hos presidenten. Lasse ryckte in som frivillig och blev som 19-åring skickad till fronten. Han stred både i Suommussalmi och Raate. I 40 graders kyla, utan möjlighet att värma sig, kämpade de, många av hans kamrater stupade. Farfar Lasse klarade sig men blev invalidiserad. Han förfrös ena foten varvid alla hans tår blev amputerade.

Några år efter kriget träffade farfar Lasse sin livskamrat, farmor Miila. De fick 2 barn, Ville Hupas pappa Mikko och hans äldre bror Matti.

Efter kriget jobbade farfar Lasse på Valmets varv i Helsingfors och senare som inköpschef på pappersfabriken i Raumo. I Raumo levde de resten av sina liv.

När Ville var barn tog han mod till sig och frågade vad som var värst under kriget. Svaret förvånade. Det var inte rädslan eller oron, inte kylan. Det värsta var att inte få sova när man var riktigt utmattad. Det oväntade svaret påminner om att när livsvillkoren ställs på sin spets, är det bara de nödvändigaste behoven man tänker på. Räcker maten, vågar man sova, kommer man att överleva. Lasse var som alla andra som upplevt kriget. Talade inte gärna om det. Efteråt har Ville börjat tänka. Borde jag ha ställt de svåra frågorna: 

– Fanns det något han ångrar?

– Hur många fiender har han möjligen dödat?

– Hur kändes det att komma hem när så många kamrater stupat?

Farfar Lasse levde ett långt och aktivt liv. Han blev 94 år, dog på julafton 2014.

Två andra människor som var starkt präglade av kriget var Villes morföräldrar. Hans morfar hette Martin Isaksson, född på Utö och mormor Märta Isaksson född i Hangö.

Morfar utbildade sig till ingenjör och mormor var barnträdgårdslärare. Efter pensioneringen flyttade de till Åbo där de fick en bred umgängeskrets.

Martins egen pappa – Villes morfar – var premiärlöjtnant. Han tjänstgjorde på hemmafronten med olika uppgifter.

Ville är säker på att hans mormor och morfar samt farmor och farfar skulle haft mycket gemensamt med oss och att de hade gillat att få vara med oss denna dag och ta del av våra erfarenheter.

Därför ville han berätta om sina förfäder för att vi skall förstå att de hade mycket gemensamt med oss.

Han övergick till att berätta mera om sig själv. Vem är den sympatiska kille, Ville Hupa som vi hört på radion  eller sett i TV-rutan. Att han blev journalist berodde mycket på att han varit nyfiken på världen och på hur samhället fungerar. Han gillar berättelser.

Han har velat förstå, inte bara vad som sker utan varför det sker. Journalisterna försöker göra världen lite mera begriplig. Peka på sådant som är intressant men även på sådant som är fel och orättvist.

En journalist bör även kunna blicka bakåt för att förstå det som händer i dag. Därför är han glad att han fick möjlighet att läsa Elsa Westerholms bok. Den blev en ögonöppnare för honom. Ju mer han läste desto mera märkte han att något är fel. Han märkte att t.ex. samhället inte lyckats uppmärksamma våra uppoffringar och vår situation. Då menar han inte bara samhället utan även inom medierna. Samhället har inte lyckats ge oss det erkännande, sociala och ekonomiska stöd vi varit förtjänta av. Därför är vår förening viktig.

Morgonen den 24 februari 2022 spreds hemska nyheter i världen. Ryssland hade anfallit Ukraina.

Den tiden jobbade Ville i USA som utrikeskorrespondent. Han var på plats när president Niinistö besökte president Joe Biden. Det hade endast gått 8 dagar sedan Ryssland anfallit Ukraina. Finlands roll var betydelsefull. Det sades inte rakt ut men i dag vet vi att det var under de här veckorna och månaderna som grunden lades för Finlands medlemsskap i Nato. Samtidigt ökar amerikanarnas intresse för Finland.

President Sauli Niinistö blir en eftertraktad studiogäst i amerikanska nyhetssändningar. I ett av de största kvällsprogrammen på TV, med miljontals tittare visas ett långt inslag om Finlands kamp mot Ryssland under vinterkriget. Våren 2022 talas det speciellt mycket om Finland i USA. Det talas om vår försvarskapacitet och beredskap. De berömmer vårt skolsystem, vår satsning på grön energi och vårt sociala skyddsnät, vår vackra och rena natur. Det goda rykte som Finland har ute i världen har inte kommit gratis. Det har krävt uppoffringar och kamp. Priset har många gånger varit högt för oss och för våra familjer.

Som stöd för mitt referat av Ville Hupas festtal har jag haft hans egna anteckningar. Att Ville lagt ner själ och hjärta i sitt festtal märks i hans noggrant förda anteckningar. Det är vi innerligt tacksamma för. De kommer att i sin helhet finnas i vårt arkiv.

Marianne Maans.

Hon är hemma från Esse, folkmusik är hennes yrke. Hon berättar att folkmusik kan spelas och passar in både från vaggan och till graven. Folkmusiken är gemensam med många andra länder.

För att visa folkmusikens mångsidighet gjorde hon en musikalisk resa genom svenskfinland börjandes med en brudmarch från Esse, genom Petalax, en skämtvisa från Lappfjärd, ”Orrin”. Från Sibbo spelades ”Farmors schottis”, från Tusby ”Ville vi gå till noten”. Och många flera ställen representerades av låtar som både spelades och sjöngs. Marianne inte bara trakterade skickligt sin fiol, hon sjöng otroligt proffsigt.

Som avslutning spelade hon krigsänkebarnens egen psalm som vi efter egen förmåga sjöng. Som gammal folkdansare vill jag passa på och tacka Marianne för att hon bjöd på ett mycket högklassigt program inom folkmusiken.

Uppvaktning på hjältegravarna i Nådendal. Rose-Maj. Caj och Ulla

Sista kvällen.

Samvaro, auktion och lotteridragning. Lasse Höglund hade skänkt två tavlor ur sin egen produktion. De ropades in av Ann-Sofi Röj-Lindberg. En tavla som målats av Eero Toivonen för 22 år sedan hade skänkts av Birgit och Pertti Reijonen. Ropades in av Benita och Jouko Talas. En lappuggla i trä tillverkad av Alfons Lindqvist ropades in av Sten och Lisen Ahlvik. Lotteriet var uppskattat. Både lotteriet och auktion inbringade en välbehövlig slant i bokföringens debet kolumn.

Kitty Seppälä.

Kitty vet vad hon säger, och det hon säger är viktigt för att må bra på äldre dar. Forskningen går hela tiden framåt. Vi som gått Kittys kurser tidigare vet att hon alltid berättar senaste nytt inom det område som berör vår hälsa.

Viktigt för hälsan är solsken och meditation. Meditation är närvaro. Var närvarande i det du gör. Gör ofta något som gör att du känner gemenskap, delaktighet, acceptens, blir hörd och lyssnar på andra. Som t.ex. att deltaga i krigsänkebarnens sommarträff. På så sätt bromsas åldersrelaterade försämringar upp. Sköt om dina grundbehov: sömn, föda, fysisk aktivitet, vila och trygghet.

Denna dag hade vi en lång bussresa framför oss. Utnyttja tiden! Enkla håll i gång instruktioner fick vi av Kitty.

– Sitt rak i ryggen, knäna i 90 graders vinkel, fötterna en bit från varandra. Lyft hälarna – lyft tårna, turvis ca 10 ggr. Eller, sitt rak i ryggen, skuffa armbågarna mot ryggstödet, andas in. Andas ut samtidigt som du lyfter upp knäna, turvis 5 ggr.

Och många andra rörelser som passar att göra när du sitter i bussen, fastspänd med säkerhetsbältet.

Vi som körde norrut hann bara komma ut på riks-8 så gjorde vi det första ”Håll i gång”-passet. Följande pass gjord vi när vi kommit ut på riksvägen efter Björneborg.

Det såg ut som alla deltog i övningarna. Chauffören hade fin utsikt i sin backspegel och kunde meddela att nästan alla deltog i jympapasset. Enbart positiva kommentarer gavs när jag gick genom bussen. Hoppas det snart blir en bussresa igen!

I september har vår förening nästa styrelsemöte. Vad som står på agendan vet vi inte ännu, men åtminstone kommer nästa sommarträff att diskuteras och planeras.

Följ Kittys råd om hur man mår bra på äldre dar, så träffas vi då.

Börje

KÄB-föreningens sommarträff i Tammerfors 16 – 17 augusti 2023

Det är den tid på året när svalorna samlas, tackar för tiden i Norden och planerar sin långa flytt söderut. De sitter på elledningarna kvittrar och sjunger. Med bra musiköra och lite fantasi kan man höra hur de framför Beethovens ödessymfoni. Måtte de alla klara sig till sina vinterkvarter.

Det är också den tid på året när Svenskfinlands krigsänkebarn håller sin årliga sommarträff. Denna gång i Tammerfors, den 18:de i ordningen, varav en, på Lärkkulla år 2017 kallades sommarseminarium.

Efter middagen och ordförande Cajs välkomstord återstod ett improviserat kvällsprogram i form av allsång, lotteri, ifyllandet av vårt frågeformulär. Svaren på frågorna kommer att publiceras i medlemsbrevet. Och kanske den viktigaste programpunkten av dem alla, diskussion och utbyte av tankar med varandra.

Efter morgonmålet följande dag, blev det en avkopplande rundtur genom Tammerfors. De svenskspråkiga guiderna, Lis-Britt Nyström och Anja Hakkarainen   kunde sin sak, kände Tammerfors utan och innan. Spårvagnslinjen som bara var en vecka gammal när vi besökte Tammerfors för två år sedan hade nu utökats med en linje till och den tredje var på gång. De tegelröda spårvagnarna hade nu börjat prydas med blommor och även andra färger förekom. Investeringen i spårvagnar var en lysande affär för staden Tammerfors.

Tammerfors är och har varit en industristad. Det kunde konstateras av de många, gamla, men fint restaurerade tegelbyggnaderna i stadskärnan De inhyste nu affärer, småindustri, konsthallar, museer, restauranger och teatersalonger.

Tammerfors är en kyrktät stad. Vi körde förbi domkyrkan, Kaleva kyrkan som närmast liknade en betongsilo, i folkmun kallad ”Viljasen makasiini” efter en kyrkoherde Viljanen. På insidan, någonting alldeles extra. Leila och Raimo Pietilä hette arkitekterna.

Vi såg Gamla kyrkan, där svenska församlingen med sina drygt 800 medlemmar håller sina gudstjänster. Och många fler kyrkor kunde vi räkna in utan att nämna någon.

På Tammela torg kan man köpa ”Musta makkara” berättade guiden. När man hörde vad den innehåller, griskött, blod och rågmjöl, fick mina smaklökar kramp. Nej tack!

På Tampella området, ”Vabriikki”, fanns ångloket Pikku Rusko, utställt, alldeles nyrenoverat.

På Finnlayson området fanns en gång Nordens största bomullsfabrik. År 1882 tändes här det första elektriska elljuset. Den första skolan i Tammerfors var svenskspråkig. Den fanns till för att lära bomullsarbetarkvinnornas, ”lumpänglarnas” barn att lära sig läsa och skriva.

Eftermiddagens progam inledde Marianne Cygnell med att berätta om sin tid i Amerika. Marianne hade varit 42 år i Amerika. Gifte sig med en amerikan, bodde ensligt i en stuga utan grannar. Seglade över Atlanten t o r med honom. Hon trivdes inte. Efter 23 års äktenskap lämnade hon honom, flyttade till Goster på Atlantkusten. Här fanns många vars förfäder hade kommit från Finland. De kallade sig ”finns”. Det blev en lycklig tid för henne. Gick med i en finsk sångkör, på repertoaren fanns gamla folksånger. Hon arbetade i en eko-lanthandel, lärde sig spela dragspel. Tillsammans med Bill som spelade gitarr uppträdde de på olika fester.

Nu kan Marianne glädja oss krigsänkebarn här i Finland med sin dragspelsmusik.

Else Smeds hade en berättelse om sin man Klas, det är han som är krigsänkebarn. Den börjar med djupaste förtvivlan men får ett lyckligt slut. Berättelsen är välskriven, innehåller många namn och bör kanske läsas ett par gånger för att få grepp om de berörda personernas släktskap och förhållande till varandra.  Den kommer att publiceras skilt för sig i föreningens medlemsblad.

Sommarfestens musikunderhållare, Benny Törnroos presenterade sig och Thomas Ehnroth som inte såg ut som Thomas. Han hade dubbelbokat. I stället kunde Benny, presentera Anja Niskanen som med kort varsel ställde upp. Anja, ett rutinerat, musikaliskt energiknippe. Tänk så mycket takt, sång och musik det rymdes i en liten kvinna. Redan som 16-åring, år 1984, hade hon vunnit ”syksyn sävel”. Ja, hon var faktiskt 55 år nu.

Med ”Det var en kväll i juni” inledde Benny Törnroos sin konsert. De fortsatte med låtar av både Evert Taube och Lasse Mårtenson. Precis den repertoar som gubbar och gummor i vår ålder kan njuta av och finner mening med. Anja var en ny bekantskap för de flesta av oss. Tack för den! Benny var en gammal bekantskap, lika njutbar som vanligt. En skön film om Lasse Mårtenson visades.

Janne Heikkilä, präst i Tammerfors svenska församling, höll avskedsandakt. Kantor Petra Pelttula spelade både fiol och keyboard.

Sommarfesten avslutades med ”Modersmålets sång” till dragspelsmusik av Marianne.

Skrev anteckningarna gjorde Börje

Bilder Caj och Rainer

Sommarträffen i Vasa 9.8 – 11.8.2022

Pastor Hanna Jern, från Vasa svenska församling, hade förberett sig genom att googla på vår hemsida och läsa Elsa Westerholms bok ”I saknadens och sorgens tid”. Mot den bakgrunden kunde hon förstå krigsänkebarnens situation. Hon uttryckte sin högaktning för oss och förstod att det är vi som betalat det högsta priset, det är vi som är närmast anhörig till den stupade.  I samband med det kom jag att tänka på alla gånger vi varit med och lagt ner blommor på de stupades dag. Prästen tänker knappast på att det är våra pappor vi minns när vi lägger ner blommorna.

Tänk om vi, inför ”De stupades dag”, kunde få Hanna Jern att samla alla tjänstgörande präster, den dagen och hon skulle informera om vad hon vet om oss krigsänkebarn och ge dem en bra grund för sin predikan.

Morgonsamlingen blev en avkopplande stund med djupa tankar och vacker sång och musik. Kantor Monica Heikius som också var med, bidrog till att stunden blev innehållsmässigt och musikaliskt av mycket hög kvalitét. När de tillsammans sjöng, ”Söndagsmorgon” och ”Håll mitt hjärta” vågade man knappt andas.

Hanna och Monica fick rungande applåder.

Men sommarfesten hade börjat dagen innan med välkomstkaffe och smörgås. När de sedvanlig fraserna, hej, roligt träffas igen, du har inte blivit äldre sedan senast, hade spelats upp, höll föreningens ordförande, Caj Grundström sitt välkomsttal.

 Han meddelade att vi kommer att hålla årlig kontakt med KOL men att någon samgång inte är aktuell. Han räknade upp vilka fonder och stiftelser som tänkt på oss när de beviljat  bidrag. Han kunde även konstatera att vi blivit äldre, medlemsantalet minskar och därmed minskar antalet deltagare i evenemang som ordnas. Styrelsen tar emot förslag till plats, tidpunkt och programpunkter för t.ex. nästa sommarträff.

Middagen på kvällen kändes efterlängtad. Många från södra Finland hade stigit upp i arla morgonstund. Kvällen avslutades med allsång och dans – ja, en dans. Här märks tydligt att vi blivit äldre. De som var med de första gångerna vi ordnade sommarfest minns när det var trångt på dansgolvet.

Följande dag, onsdagen, efter att Hanna och Monica överraskat oss, var det stadsfullmäktigeordförande Joakim Strands tur. Snabbt och utan ”luntlapp” berättade han att Vasa grundlades 1606 av Karl IX, staden brann 1852 och flyttade då till sin nuvarande plats. År 1918 fanns senaten under en kort tid i Vasa. Är känd som studie- och kulturstad samt för sitt energikluster. !0 % av stadens befolkning har utländsk bakgrund. Ja, och mycket mera skryt om Vasa. Det är ju en av hans stora uppgifter.

Som festtalare kunde vi glädja oss åt Ulla-Maj Wideroos. Hur skall jag klara av att säganågot efter Joakim Strand, oroade hon sig över när hon kom in, han som är så snabbtänktoch fenomenal talare. Du är minst lika fenomenal talare, kunde jag viska åt henne.Hon tog det från början. Född 1951 i Vörå. Pappan var krigsinvalid och chef påkärningscentralen i Kaitsor. Eftersom Ulla-Maj är ordförande för pensionärsförbundetfascinerar. Hon kunde glädja sig åt att vår förening, på ett föredömligt sätt, sparar förannan ung intresserad som vill skriva en avhandling, kan de intervjua oss eller använda sigav de handlingar som finns i arkivet. Det vi varit med om är en del av Finlands historia.

Amors Pilar hade drabbats av sjukdom. Är man en kvartett och sjunger fyrstämmigt börjar det halta om man bara är tre. Den överblivna tiden utnyttjades till diskussion. Här kan jag kort meddela en del av det som framkom:

– Ulla Nordström (en av föreningens grundande medlemmar) uppmanade oss att söka till Härma för rehabilitering. Hon kunde berätta av egen erfarenhet.

-Inte aktuellt att ansluta oss till KOL.

– Träffarna kanske bäst att ordna mitt i Finland. Tammerfors, Björneborg.

– Träffarna är för dyra.

– Att åka med tåg är också möjligt.

– Träff på Åland, Tallin? Opraktiskt.

– Notera att, bindande anmälan, betyder att man betalar om man inte kommer.

– Meddela i något medlemsbrev vilka som avlidit under året.

– Vi som var med på sommarträffen kan ringa någon som av olika anledningar inte kunnat vara med, och berätta hur det var.

– Som avslutning på diskussionen läste Märtha Nylund en dikt, Lycka att åldras, av Gösta Johansson. Den är mycket tänkvärd, passar vår åldersgrupp och publiceras i slutet av mina anteckningar.

Rundturen genom Vasa via krigargravarna var en av dagens höjdpunkter. De båda kunniga guiderna, Barbro Nedermo och Åsa Lillhannus, gjorde sitt bästa för att öka vår kunskap om Vasa och gamla begravningsplan.

Några hållpunkter från rundturen: Graffitilandia (f.d. Vasalandia), Uddnäs café (revs för ca. 20 år sedan). Aurora Botnia. Lär vara världens nordligaste rutt med året om trafik. Hovrätten, ritad av Zetterberg, Finlads banks hus, numera med dam-gym i banksalen. Stadshuset med plaketter på väggen av stadens grundare samt Mannerheim och Svinhufvud. På stadens torg står, hela Finlands staty, ritad av Yrjö Liipola föreställande en soldat som står och viftar med mössan och kallar på hjälp åt sin sårade kamrat. Strax innan vi kom till begravningsplan såg vi en staty i brons föreställande en bärande hand, till minnet av vintervägen över isen till Sverige under de senaste krigen. Den är formgiven av Thea Helenelund.

Vid minnesmärket för 1939 – 1944 års krig lade föreningen traditionsenligt ner en blå/vit blombukett. Drygt 380 stupade finns gravsatta här, av dem är 3 lottor. Gravarna var välskötta med mörkröda begonior.

Det känns som vi gjort vad vi kunnat. Stöttat varandra, tänt ljus, lagt ner blommor, tänkt på våra stupade pappor.

Tänk, de fick aldrig uppleva lyckan att åldras, att bli så gamla som vi nu är.

Antecknade gjorde Börje Anderson

Foto: Ingegärd, Göta, Caj.

Sommarträfen 2021

Sommarträfen i AITO kurscenter i Tammerfors den 10-12 augusti

SOMMARTRÄFFEN I TAMMERFORS 2021

Vi närmar oss Aito kurscenter. Kör längs smala, krokiga och backiga vägar förbi otröskade sädesfält. Chauffören är skicklig men bussen känns alldeles för stor för dessa vägar. När vägen mest liknar en skogsbilväg besluter vi vända om. Hittar så småningom rätt avtagsväg. Anländer till vårt mål något försenade men i god tid till välkomstkaffet. (Vår lilla felkörning gäller endast bussen från Österbotten). Första intrycket av Aito kurscenter var gått. Det låg vackert vi stranden av Näsijärvi. Mellan träden kunde man skymta Tammerfors stad på andra sidan sjön.
Med namnlappen på bröstet, programmet, deltagarlistan och rumsnyckeln i handen, känns det som sommarträffen har börjat.

Ordförande Caj hälsar välkommen och informerar om det nödvändigaste vi behöver veta för vår trivsel.
På programmet står samtalsgrupper. Om man vill kan man med Bror-Erik som ledare, deltaga i olika innespel.
Som ledare för en samtalsgrupp slutar jag aldrig förvånas över hur mycket föreningsmedlemmarna har att berätta och vilka traumatiska händelser de fått uppleva i en tid när ordet krishjälp inte fanns.
Efter en enkel men alldeles utsökt middag kunde vi ägna oss åt fri samvaro med lottförsäljning och allsång med Wilma orkestern. Redan kl 21 sjöng vi ”Nu går sista visan”. Corona-läget gör att dansen inte riktigt vill komma igång. Svårt att tänka sig att hög ålder skulle vara orsaken till det låga dansintresset.

En ny dag grydde då vi kunde hälsa Tammerfors stads II borgmästare, Jaakko Stenhäll, välkommen. Han ville förstås hälsa oss välkomna till sin stad och berättade att Tammerfors växer med 3000 innevånare/år. Vilket märks på den livliga byggnationen. Staden har brist på arbetskraft samt försöker bidraga till den biologiska mångfalden. De nya, tegelröda spårvagnarna syns i gatubilden sedan några dagar tillbaka.

Kim och Essi höll en kort andaktsstund. Kim som var präst, berättade att han tidigare varit ”rajaseutu pappi” i Suomussalmi. Han hade också varit präst i både Libanon och Bosnien. De senaste 13 åren hade han tjänstgjort som präst i Tammerfors svenska församling.

Essi var både diakon och kantor, . Denna dag hade hon tagit med sig gitarren. Hon sjöng solo men också tillsammans med oss ”Du vet väl om att du är värdefull”.
Kim berättade om Sven som han hade jordfäst för en tid sedan. Sven var hemma från Replot och arbetade på Vasa Bomull. När Finnlayson köpte upp fabriken i Vasa flyttades produktionen till Tammerfors. Sven som hette Gran i efternamn följde med. Svens dotter bor fortfarande kvar här på Replot

Ann-Luise Bertell, skådespelare, författare och teaterchef, höll festtalet. Hon uttryckte sin glädje över att få träffa oss. Tidigt hade hon spanat in sin tidigare lärare i engelska från gymnasiet i Vörå, Gunvor Skata. Ann-Luise berättade att hon som ung skrev poesi, noveller och hon har även givit ut en barnbok. Hon presenterade bl.a, sin senaste bok, ”Heiman”. Handlar i stort om hennes släkt i Kimo, Oravais. Utspelar sig från 1920-talet och framåt. Boken kan varmt rekommenderas.
I förbifarten sade Ann-Luise att hon har hört någon vis man säga att det tar 3 generationer innan krigstraumat går ut. Då sitter det, med andra ord i våra barn ännu!
Ann-Luise borde få vara med i någon av våra samtalsgrupper. Hon skulle säkert få uppslag till flera böcker.

Förmiddagen avslutades med sång av den danska trubaduren Sören Friis. Pianistens namn som han hade med sig, uppfattade jag inte. Mycket av Evert Taube fanns på deras repertoar. En mycket njutbar musikalisk upplevelse.

Efter lunchen var det dags för den mycket emotsedda rundturen i Tammerfors. De båda guiderna klev på bussarna redan vid Aito kurscenter. Guiden i vår buss (som jag inte ens antecknade namnet på) var lärare i svenska gymnasiet i Tammerfors. Hon kunde framföra sin sak på ett mycket trevligt och övertygande sätt. Ibland t.o.m. sjungande med en otroligt välklingande röst.

Vid Kalevankankaan begravningsplats lade vår förening ner blommor vid de stupades monument. Krigargravarna i övrigt var välskötta och många till antalet.

Att de låg i en vacker sluttning gjorde hela området tilltalande och gav en lugn prägel.

Att färdas genom stan med alla stopp, trafikstockningar och utan att ha bekymmer över vilken väg vi skulle välja var ganska rogivande. Man hann se vanliga hus, bilar, människor, naturligtvis spårvagnar och ibland forsande vatten, Tammer fors.
Domkyrkan var en mäktig byggnad, helt i granit. Byggdes i början på 1900-talet. Ritad av arkitekt Lars Sonck. Altartavlan eller altarfresken är målad av Magnus Enckell visar uppståndelsen på ett tidlöst och anspråkslöst sätt. Övrig dekoration i kyrkan har målats av Hugo Simberg. Kyrkan rymmer ca. 2000 personer.
Efter en avstickare till Pyynikkiåsen väntade kaffet vid Näsineula. Här hade uppstått ett litet missförstånd. I vår tankevärld skulle vi få åka upp i tornet och dricka vårt kaffe högst upp. I stället blev det så att vi blev bjudna på kaffe med bulle i restaurangen mera i marknivå. Sedan kunde vi åka upp i tornet och beundra den storslagna utsikten.

Kaffebjudningen samt hissavgiften bekostades av de medel som vid mångåriga styrelsemedlemmen Thorolf Wittings begravning hade betalats in till vår föreningen. Tror alla var nöjda med arrangemangen trots det lilla missförståndet.

Dagen avslutades med middag, allsång med Wilma-orkestern som tongivare och dragning av lotteriet. Dessutom hölls auktion på ett par tavlor målade av konstnären, styrelsemedlemmen Lasse Höglund samt en hemmasnidad klocka tillverkad av f.d. styrelsemedlemmen Alfons Lindqvist.
Vi har anledning att glädjas åt det stora intresset som på olika sätt bidrar till föreningens ekonomi och verksamhet.

Sista dagen randades! På programmet stod ”Noomi och Maria show”. Förväntningarna var höga! Vi har sett flickorna tidigare och vet att de med sitt sång-och rörelseprogram lätt får oss med på noterna. Ett bröllop med både brudpar och präst skulle hållas. Brudvalsen fick vi bara tänka oss av känt corona läge.
Programmet avslutades med ”Modersmålets sång” med Noomi vid pianot. Efter den sista måltiden startade hemfärden.

Några reflexioner om sommarträffen 2021 som är mina egna:

• Att ordna en sammankomst så långt ”hemifrån” har sina utmaningar.
• Tror att de flesta var nöjda med det ställe vi hade valt.
• Tyvärr var det några som hade uteblivit och inte anmält något. Leder till extra kostnad för föreningen.

Nedtecknat av Börje

Foto Caj och Rainer

Sommarträffen 2019

Åbo Underrättelser torsdagen 8.8.2019

 

Sommarträff 2018 och artikel om Ulla Antfolk

Tryck ovan att öppna

 

Sommarträff 2017

• 

 Seminariet i Karis, Lärkkulla

 

TACK alla glada 122 deltagare i årets Sommarträff. Och tack för alla positiva

kommentarer vi har fått nu efteråt.

För första gången prövade vi på att ha en Sommarträff med två övernattningar och det visade sej vara riktigt lyckat. Det blev inte tunga bussresor två dagar i följd och tiden räckte till för möten och samtal. Nu när vi har träffats ett antal gånger börjar vi känna varandra bättre och har mycket att prata om. Också de som var med för första gången såg ut att trivas och få nya bekanta.

 

Tisdagen den 1.8 började med välkomstkaffe. Sen hälsade vår ordförande oss välkomna och Lärkkullas direktor, Björn Wallén, berättade om Lärkkulla förr och nu. Just nu pågår en språkkurs för invandrare men man hade påpassligt skickat dem på en kryssning för att frigöra rum och bäddplatser som behövdes för oss.

 

Efter middagen vandrade vi iväg till Karis kyrka som finns i närheten. Där fick vi höra om medeltidskyrkans historia och gamla, unika konstverk, lyssna till

orgelmusik med kantor Åsa Westerlund vid orgeln samt delta i en aftonandakt.

De som ännu orkade samlades i brasrummet och aulan för att delta i allsång

och njuta av Wil-Ma orkesterns alltid lika omtyckta toner. ETT STORT TACK till Marianne och Wilhelm!

På onsdagsmorgonen den 2.8 vaknade vi upp till ett häftigt regn. Oj, nej,

tänkte vi säkert alla. Det är ju i dag vi skall på teater i Harparskog, där allt försiggår utomhus. Det blir nog att klä sej i regnrock och gummistövlar för att klara föreställningen. Men som på beställning började det klarna upp och klockan 12 lyste solen från en molnfri himmel. Kvällen blev en av de vackraste som vi haft i sommar.

AMI ASPELUND och TEDDY GRANROTH underhöll oss på förmiddagen med många fina sånger, bl.a. med texter av Lars Huldén. Speciellt omtyckta var sångerna på Munsala-dialekt som Ami klarade riktigt bra.

Landshövding (krigsänkebarnet) Jakob Söderman talade i sitt festtal om sin

egen barndom då han ofta var hos sin mormor i Österbotten. Det var något som han knappast talat om i ett festtal förut. Bl.a. berättade han om hur han skrev

ett brev till Mannerheim när han var 7 år. Han fick ett handskrivet svarsbrev

från Mannerheim som då var president.

På eftermiddagen talade dr Jani Roman om barns psykologiska utveckling och vilken betydelse familjen har för barnet. Han berörde också vad det kan betyda att en förälder (eller båda) rycks bort ur ett barns liv.

Han betonade också hur viktig familjen är för alla dess medlemmar och hur det påverkar alla  när någon i familjen upplever starka  emotionella känslor.

Han talade också mycket om hur det som man upplevt som barn bärs med till nästa generation och nästa….

Intressant var också den demonstration han gjorde av KONSTELLATION,

där Börje A och Siv T fick agera försökspersoner.

Det här föredraget var verkligen något som gav mycket att tänka på.

 

Sen blev det auktion på tavlan Franciscus av Assisi som målats och donerats av Lars Höglund. Tavlan ropades in av paret Kindgren, så tavlan fick följa med

dem till Sverige.

Efter kaffet fick vi söka oss till de tre väntande bussarna som skulle ta oss via en sightseeing i Ekenäs till teatern Okänd soldat i Grabbskog på Hangö udd.

Vid 18-tiden bänkade vi oss vid 7 långbord och fick en god ärtsoppa serverad av flinka marthor. Många av oss sökte sej sen till ”krigsstigen” där man fick veta vad som på riktigt hade utspelat sej just på denhär platsen under kriget.

Föreställningen Okänd soldat fyllde sedan de närmaste 3 timmarna.

Otroligt välgjort, då man tänker på att de flesta av skådespelarna var amatörer. Man fick än en gång en påminnelse om hur fruktansvärt kriget är och det var

ju just krigets fasor som Väinö Linna ville få fram med sin roman.

Ändå saknades inte humorn i skådespelet trots allt elände. Att språket var lite

väl grovt för våra öron, var man ju beredd på.

Nästa morgon fick vi stifta bekantskap med Hilkka Olkinuora och ta del av

hennes tankar om ”Minnen, smärtan och visdomen. Ett helt liv.”

Oj, så mycket klokt hon sade. Det skulle fylla de kommande 5 medlemsbreven om man försökte få med allt.

Efter Hilkkas föredrag berättade Kristina Palmér om sin verksamhet i Sverige samt läste ett par av pappans mycket vackra och berörande brev, som han skickat från fronten.

Sen var det dags för Modersmålets sång, avskedslunch och hemfärd.

Tack för alla fina vinster till lotteri som många av er hämtade med.

Denhär gången blev det inte tid för lotteri men vi sparar vinsterna till nästa år.

TACK till er alla som deltog i seminariet. Vi hoppas på lika stort deltagande nästa år.

 

• Festtalet på sommarträffen av Landshövding J Söderman

Självständighetsfest för Svenskfinlands krigsänkebarn rf. Lärkulla i Karis den 28 2017 kl 10.15 Jur.lic Jacob Söderman

 

Bästa festpublik!

I år fyller Finland 100 år. Nästa år fyller jag 80 år. Jag har varit med om mycket av Finlands historia som självständig republik. Jag förlorade min far i maj 1941.Jag vill förmedla er några av mina minnesbilder.

I maj 1941 när min bror var 4 och jag 3 år stannade en stor svart bil utanför vårt hus i Åggelby. Det var sällsynt. Ännu märkligare var det att min mor brast ut i hjärtskärande gråt.

Oljetankern Josefina Thordén, på vilken min far var kapten, hade bombarderats utanför Färöarna och gått under. Många sjömän hade förolyckats, många hade räddats.

När herrarna från rederiet kom till oss, visste hon att det var ett dödsbud de kom med.

Det fanns vitsippor i skogen intill. Min bror rusade iväg och jag efter. Vi plockade så mycket vitsippor vi kunde. Så vi sprang hem och trängde oss mellan de vuxna och gav dem till mor.

Hon brast på nytt i gråt, fast vi hade trott att hon skulle bli glad över blommorna.

 

Far hade sällan varit hemma, då hans fartyg hade transporterat olja och bensin från Galveston i Texas sedan vinterkriget börjat. Vi förstod nog inte riktigt vilken olycka drabbat vår familj.

 

Min mormor var hemma från Ribacka gård på Björkö. Hon var död, men våra släktingar som ägde gården bad oss till Björkö för att tillbringa somrarna 1942 och 1943.

Det blev ett oförglömligt minne att vistas där, lugna trygga människor, näringsrik föda och inga bombalarm på nätterna.

Vi lärde oss mjölka, använda separatorn och söka efter korna i skogen, när de inte kommit hem fast det blivit kväll… allt under dottern i gården, Annis vakande öga.

En bunke fil på morgonen blev min delikatess. En morgon när vi sprang för att ta våra filbunkar i källartrappan var de borta.

Vi rusade in till värdinnan Hilma i köket och ropade: någon har tagit vår fil! Hon rörde om i grötkastullen tittade på oss och sade lugnt: ”Pojkarna kom hem i natt. De var hungriga! Sätt er så får ni gröt!”

Gustav och Evert hade fått permission för att hjälpa till på gården. Det var lugnt på fronten, ställningskrig förrän det brakade löst på vintern 1944.

Vi följde ivrigt med vad pojkarna i soldatdräkt gjorde på gården, fast övertygade om att de tagit kål på en hel del ryssar. De tog oss snorungar t.o.m. med ut på havet och fiskade och blev våra hjältar för livet.

Båda kom hem från kriget i gott skick, Evert tog över gården och Gustav skötte om postkontoret och var länge kommunalstyrelsens ordförande.

 

Sommaren 1970 tillbringade vi sommaren där med våra tre barn för att de skulle få uppleva skärgårdens vardag och dess fina människor.

 

Bombardemangen av Helsingfors blev häftiga på vintern 1944. Min mormor som var provisor på Apoteket i Nykarleby bad att vi skulle komma dit.

Där var lugnt.

Före avresan bombades Helsingfors häftigt hela natten. Luftvärnet på Himmelsbacken i Kottby sköt för fullt. Skulle resan bli av?

På morgonen packade vi och tog oss till Helsingfors järnvägsstation som bombats. Tåget till Vasa hade fått fullträff och brann ännu på morgonen. I övrigt var tågen i skick.

När mor kom släpande med vårt pick och pack och sina två barn stannades hon av en ung dam:

”Man kommer inte med på tåget utan barn. Kan frun låna ett?” Frågade hon. Min förståndiga bror vägrade absolut, så jag såg min chans. Man skall vara tapper i krig, tyckte jag. Vi gick hand i hand med damen och passerade spärren och klev ombord.

Tåget var fullt, men en soldat gav oss sin plats.

Hon frågade mej vart vi skulle resa. ”Till Bennäs station och sedan till mormor i Nykarleby” sa jag.

Så tog jag mod till mej och frågade vart hon var på väg. ”Till Tammerfors,”  sa hon och efter en paus, ” för att träffa min fästman” När tåget startade sade hon att vi skulle gå och leta efter min mamma. Hon tackade mamma för lånet och slätade mig vänligt över håret. – En tapper liten gosse, sa hon.

 

När vi kom till Bennäs stod en taxichaufför med en T- Ford och väntade på oss. Om en stund var vi hos mormor. Fast det var skymning, så var staden full upplyst. Den lilla staden mörklades inte. Kriget var långt borta. Mormor hade riktigt kaffe. Min mor och mormor drack tysta och njöt. I Helsingfors fick man inte kaffe utan bryggde något liknande på sikuri och maskrötter. Vi fick kakao och bulle. Idyllen bröts plötsligt av gårdskarlens fru om bankande på dörren och ropade: – Bombanfall, bombanfall, ned i källaren. Det tyckte min mormor inte om. Hon steg upp rätade på sig och röt: -Skräpprat, Nykarleby bombas inte!  Vi barn hörde då redan bomberna vissla. Det roade oss oerhört, att mormor plattade till gårdskarlsfrun. Den ena bomben kreverade på ca en halv kilometers avstånd, den andra låg kvar på åns is på morgonen för stadsborna att begrundas. Synbarligen hade de ryska planen varit och bombat hamnen i Gamlakarleby och haft några bomber kvar. Den upplysta lilla staden fick sitt första bombanfall. Mera blev det inte heller.

Vi var säkra på att mormors modiga handlande hade haft sin verkan. – Nykarleby bombas int! Hade ljudit högt i vinternatten.

 

För lilla Finland såg det mörkt ut på sensommaren 1944. Sovjetarmén gick till anfall med full kraft, tog Viborg och trängde in i södra Karelen. De var överlägsna i antal och särskilt starka i luftrummet. Vår arme var trött men lyckades avvärja anfallet vid Tali-Ihantala i början av juli 1944, men det såg inte alls bra ut. Tyskt strids- och bombflyg, avdelning Kuhlmayer hade deltagit vid sidan av de våra, men länge kunde man lita på dem mera. Tyskland var på reträtt på östfronten. Den finska armen hade dock i hopplöst underläge med stora umbäranden lyckades stoppa den ryska arméns framfart President Risto Ryti avgick den 1 augusti 1944 och Marskalk Mannerheim valdes av riksdagen i hans ställe. Den politiska och militära makten sammanfördes så i samma person. Mannerheim lyckades förhandla sig till ett vapenstillestånd den 19.9 1944.

I anledning av detta gav Mannerheim som överbefälhavare dagordern No 132 där han slog fast den kommande utrikespolitiken.  Bl.a. skrev han:

”De bittra erfarenheterna har visat att förutsättningen för vårt kommande liv är att uppnå bestående, förtroendefulla relationen till ALLA våra grannfolk”

För att trygga landets självständighet gjorde Finland så en totalomvändning i utrikespolitiken och gick in för fredsförhandlingar. Fredsavtalet med de allierade ingicks den 10.2 1947 med hårda villkor. Viborg, Karelska näset och områden i Karelen förlorades, stora krigsskadestånd utdömdes till Sovjet, som därtill fick en militärbas i Porkkala.  Avtalet övervakades av en övervakningskommission  i Helsingfors som leddes av ryssarna. Den lämnade Finland först på hösten 1947. Ett avtal med Sovjet om vänskap och bistånd med Sovjetunionen från 1948 gav stundvis anledning till oro, men hade till slut avtalet igen större betydelse i vår vardag.

 

Vår familj återvände från Nykarleby till Åggelby på hösten 1944. Min bror började skolan på hösten. Jag kunde räkna och läsa och vantrivdes ensam hemma så jag fick börja efter julen. När våra kamraters pappor kom hem från fronten, men inte vår far, ville vi att mor skulle gifta sig på nytt. Hon ville inte. Hon hade haft en så fin man, sa hon. Då frågade vi ”om inte ens Mannerheim skulle duga”. Mamma påpekade då att president Mannerheim egentligen var far till alla finska barn.

I januari 1946 läste jag i Hufvudstadsbladet att president Mannerheim var sjuk. Han skulle kanske avgå. Jag föreslog för mamma att vi skulle gå och tala med honom och be honom fortsätta. Hon sade att han knappast skulle ha tid att ta emot oss. Hon rättade sina elevers prov och sade litet tankspridd:” Du kan skriva till honom” Jag satt mig ner och skrev. Jag berättade om min fars död, då hans tanker hade bombats och tillade att jag hört om att president Mannerheim var sjuk och hoppades att han skulle bli frisk och fortsätta som president. Min bor skrev på, fast han tyckte det var ganska barnsligt tilltag. Någon vecka senare knackade postiljonen på hos oss. Han såg mäkta viktig ut. ” Jag har ett brev från Republikens president till pojkarna” sa han allvarligt och steg på. Synbarligen skulle ett så viktigt brev läsas i hans närvaro. Kuvertet hade Marskalken av Finlands ,Friherre Mannerheims emblem. Det var avsänt den 17.1 1946. Jag läste det högt för min mor, min bror och vårt hembiträde Sylvi…och postiljonen förstås.  Mannerheim tackade för vårt trevliga brev, som berett honom mycket stor glädje. Han sände oss sina bästa hälsningar och önskade att det måtte gå väl här i livet. Han uppmanade oss att vara flitiga i vårt arbete och snälla och lydiga hemma och så glädja vår mor och hedra minnet av vår goda far som ljutit hjältedöden på sin post i kampen för vårt land. Brevet var undertecknad Mannerheim, skrivet för hand.

”Det där brevet har ni ännu mycket glädje av” sa postiljonen och gav sig iväg för att fortsätta sin rond.

Det fanns mycket snö den vintern så man kunde skida i skogarna vid Lillforsen och skinna på Vanda å med våra vänner, så brevet föll i glömska. Mannerheim avgick den 8 mars 1946 när han var säker på att hans officerare inte skulle åtalas i den s.k. krigsansvarighetsprocessen. Min mor tog hand om brevet. Det dök upp när vi gick igenom hennes papper efter hennes död. Postiljonen hade rätt. Vi har haft mycket glädje av brevet.

 

Mannerheim efterträddes år 1947 av statsminister Juho Kustaa Paasikivi, som med skärpa drev på den utrikespolitiska linje som Mannerheim stakat ut i sin dagorder. Finland blev medlem i Nordiska rådet, som inlett sin verksamhet 1952 och i FN i december 1956. Krigsskadestånden betalades. Med sin kloka politik bidrog Paasikivi till att Sovjetarmén lämnade militärbasen i Porkkala 1956 och området kunde återbördas till sina forna ägare. Vi kunde andas friare.

 

Paasikivi efterträddes 1956 av Urho Kekkonen som aktivt följde samma grundlinje. Han föreslog att de Europeiska länderna inklusive USA och Kanada skulle hålla en konferens om samarbete och säkerhet i Europa. Denna hölls i Helsingfors 1975 med alla statschefer närvarande. Det ledde till ett avtal där man kom överens om gränserna i Europa och olika framtida säkerhetsarrangemang. Därtil  förband sig länder att respektera de mänskliga rättigheterna. Detta åtagande kom att påskynda kommunismens fall. År 1975 var Finland ett av de mest respekterade länder i världen. Det hade goda internationella relationer. Det var en nordisk välfärdsstat med modern industri och växande ekonomi, där medborgarnas rättigheter respekterades. Det lilla utarmade landet i norr som förlorat kriget och varit lierad Hitlers Tyskland- visserligen för att få tillbaka de områden Sovjetunionen tagit i freden efter vinterkriget var ett minne blott.

I april 1972 blev jag riksdagsledamot från Åboland. I mina annonser nämndes att jag ”hade rötter i Hitis”, vilket retade mina konkurrenter. Påstående var sant såtillvida att min fars släkt var från Rosala i Hitis, men då han stupat 1941 hade vi haft litet kontakter med släktingarna från Åboland.

 

Min far försvann i havets djup så någon begravning hölls inte. Församlingen i Hitis var dock positiv så han fick sin gravsten på Hjältegraven i Hitis kyrkoby sommaren 1972 sida vid sida med de andra förlista sjömännen som stupat för sitt land. Hela vår familj jämte min mor och min bror närvar på minnesgudstjänsten den vackra sommardagen” när han kom hem” som kyrkoherden uttryckte det i sin predikan.

 

När Mauno Koivisto blev president efter Urho Kekkonen tillsatte han en regering 1982 med Kalevi Sorsa som statsminister. Jag blev social- och hälsominister och nordisk samarbetsminister. I juni samma år hade jag ett kärt uppdrag när de nordiska samarbetsministrarna möttes i Torshavn på Färöarna. En minnessten avtäcktes nämligen på gravgården i Torshavn för att ära minnet av alla sjömän på de tre finska fartyg som förlist genom krigshandlingar nära Färöarna under andra världskriget. Initiativet till minnesmärket hade tagits av Finlands konsul på Färöarna, en aktiv ålänning och kulturrådet Magnus Kull hade med stöd av sjöfararnas fackliga organisationer med ihärdigt arbete fått det hela till stånd. Äntligen kunde dessa tappra sjömän hedras för att de försett Finland med förnödenheter och bensin under kriget. Det första namnet på gravstenen var min fars, sjökapten John Sanfrid Söderman född i Hitis 1904. Många av de tysta hjältarnas närmaste var på plats, så också min mor och bror. Jag höll minnestalet.

 

Finland hade då varit självständigt i 65 år och såg hoppfullt på framtiden. Det var fred i Europa och stormakternas relationer ingav inte oro. Idag är läget ett annat. Vad framtiden bär i sitt sköte är oklart. Vi får lov att hoppas att förnuftet och samarbetet segrar. Finland har följt Mannerheims sista dagorder år 1944 och hållit goda relationer till alla sina grannländer. Finland är därför ett land som har bra relationer i alla riktningar.

Vi kanta initiativ för fredliga lösningar på internationella konflikter. Jag hoppas att vi alla i Finland kan fira ett fint år för att hedra vår självständighet och alla dem som arbetat och offrat sitt liv för vår frihet och rätt att bestämma i vårt land.

Tack för ordet